Two to go!

Nu har jag även sett Crash, så i och med att vi såg München på bio för nån vecka sen, är det bara Capote och Good Night and Good Luck kvar att se innan Oscarsgalan på söndag. Vilken bra idé att ägna hela helgen åt att se alla filmerna som nominerats för Bästa film, det är så trist att se galan när man inte har sett någon alls och inte vet om att man borde bli upprörd när en dålig film tar hem en massa priser.

Jag tyckte om Crash, så om inte de resterande filmerna är bättre så kommer jag att hålla på den. Tyvärr hade den ju premiär redan i slutet av 2004 vilket är väldigt ostrategiskt om man försöker vinna en Oscar för 2005 års bästa film, men det är ju så det går till pga nomineringsprocedurer och annat. Det brukar dock inte vara en sån film som vinner, den är liksom för gammal för att folk ska klara av att komma ihåg den. Det här är inte heller den typ av film som lämnar ett längre bestående intryck, även om det känns som att den borde göra det.

Filmer som berättas ur många olika personers perspektiv brukar jag tycka om, om det är välberättat. Görs det dåligt, blir det bara rörigt och pretentiöst, men när det görs bra bidrar de många till synes ytliga berättelserna till en mycket mer nyanserad bild än om motsvarande historia berättats på traditionellt vis. Jag tycker om det. Här följer vi ett flertal personer under ett dygn som på olika sätt påverkas av val de gjort, och dessa val i sin tur är olika skildringar av vardagsrasism i ett cyniskt Los Angeles. I början känns det lite väl påmålat, men de snabba växlingarna mellan berättelserna gör ändå sitt för att ge det realistiska intryck de försöker förmedla. Det funkar för det mesta, ett och annat overkill smyger sig in här och där, men det kan man ta. Det blir inte för smörigt, inte för sentimentalt. Det blir inte lyckligt och fint och bra mot slutet, det är den största behållningen. Det bara fortsätter.