Rysk angst vs amerikanskt nånting

Det är lite pinsamt att jag inte lyckades hålla mig vaken genom hela Stalker, utan somnade gott nån timma in i filmen. Mitt försvar lyder att 2,5 timmar ryskt svårmod är svårt att smälta när man just ätit och ligger i en mjuk soffa. Jag fick se om lite eftersom jag varit alldeles för okoncentrerad, så det blev väl sådär tre timmar i slutändan. Jag tyckte den var bra och väldigt, väldigt fin. Vilket foto! Underhållningsvärdet i poetisk angst är dock lite svårt att bedöma, men det är väldigt trevligt att ha sett den till slut. Kanske passerade den pretentiöströskeln med ett trappsteg eller två, men det gör då inget.

Jag tyckte om att det var ganska fritt för tolkningar. Om det fanns en enkel väg till lycka, skulle man ta den då eller är målet inget värt om man inte fått kämpa för att nå det? Är det att förnedra sig att vilja göra det lätt för sig? Förut ställda frågor, men det blev lite intressantare av det faktum att man inte själv får välja vad det är som gör en lycklig. Rummet uppfyller bara ens innersta önskan och det är ju ingen garanti att det gör någon lyckligare. Eller vill man verkligen veta? Som mannen de berättade om, han som gick in för att rädda sin brors liv men inte fick något annat än en massa pengar och sedan hängde sig av samvetskval. Så det kan gå. Hursomhelst så var det en gripande film, även om den var lite mastig.

För att balansera dagens filmtyngder lite tittade jag sen på Not another teen movie, som gick på ZTV. Jag tyckte den var ganska rolig. Slut recension.