Dag två

Dagen blev inte riktigt lika fullspäckad med film som jag hade hoppats. Den största anledningen till det är att jag inte orkade ta mig upp till morgonfilmen pga typ feber. Men nu när jag kämpat omkring utomhus och trots allt sett tre filmer (fast rent tekniskt var det faktiskt sju filmer), känns det mycket bättre.

Forever (Za vedno), ett grymt relationsdrama med lysande realistiska skådespelarinsatser. Tanja kommer hem efter en natt ute med sin väninnor och får stå till svars inför sin svartsjuke make, Mare. Från början ser saker och ting inte så fruktansvärt illa ut, men allt eftersom eskalerar bråket och mynnar ut i örfilar, förnedring och mer och mer anklagelser. Det är nästan outhärdligt att se på, men man sitter hela tiden och hoppas på hennes upprättelse. Jag vet dock inte om jag gillar slutet eller inte, för även om hans anklagelser och svartsjuka måste ha varit starkt överdrivna, visar det sig ju att det fanns fog för misstankarna. Och på något vis ville man att hon skulle vara helt oskyldig, man står ju på hennes sida. Å andra sidan fäller en av grannarna en kommentar tidigare i filmen om hennne, som får en att fundera över vari den har sin grund.

För 15-visningen var nästan allt slutsålt, och eftersom det tar emot att köpa biljett när jag kan gå gratis så blir det till att chansa ibland. Ibland blir det bra, ibland inte. Jag skulle sett dokumentären Women, men själva filmrullen hade visst inte anlänt i tid så den byttes ut mot African Tales, fem kortfilmer från Tanzania. De fem gick under titlarna Mawazo, Body on Fire, The Rat Trap, The Business Trip och Retirement Day. De var alla ganska amatörmässiga, men ändå intressanta eftersom de nog var avsedda lika mycket för dem själva som för oss i världen utanför. Vissa element kändes väldigt speciella, och jag kände ganska tydligt att jag inte fattade allting. Historierna berättades ur deras eget inre perspektiv, en synvinkel man som svensk rimligtvis kanske inte besitter. Att Body on Fire handlar om att bebisen föds med hiv t.ex, förstod jag inte förrän mot slutet när de sitter inne hos läkaren och man faktiskt ser en liten affisch med orden "Stop AIDS" på. Den av de fem filmerna som var bäst var The Business Trip, den hade en riktigt skön, dråplig humor. Hur vanligt det är att förnäma damer smugglar ädelstenar över gränsen har jag dock ingen aning om, men det måste väl förekomma i alla fall.

Slutligen ägnade jag två timmar åt att inte se en festivalfilm, utan gå på Lukas Moodyssons Mammut. Till att börja med vill jag förklara att jag tyckte den var bra. Den var däremot inte riktigt så gripande som jag kanske hade hoppats på (eller fasat inför). Den kändes dock, och jag tyckte den var både fin och upprörande på samma gång. Musiken lade jag märke till och prisar återigen för valet av stycken som faktiskt bidrar riktigt ordentligt. Reklamen för Mammut gör gällande att den mest handlar om Michelle Williams karaktär, men det stämmer inte. Allas berättelser är och blir lika viktiga. Ibland sitter jag och undrar över vad det egentliga syftet med filmen är, för med hans filmer (eller i alla fall några av dem) så känns det ju som att man ska lära sig något, ta till sig något. Vad lärde jag mig av den här filmen? Att vi alla måste göra uppoffringar, men veta var gränsen för vad som är rimligt att offra går. Eller? Svårt att säga, jag kände inte att den tillförde något nytt, men visst belyser den på ett bra sätt det som ständigt finns i varje människas liv, nämligen Skulden.