Dag ett

Utgångspunkten såg inte så bra ut, allt tycktes gå emot mig. Hyfsat okej tågresa ner, men så ska nån förkyld dåre sitta och smitta mig såpass illa att jag tackat nej till att gå ut ikväll. Då är det illa. Det positiva -och det viktiga- är dock att dagens tre första filmval visade sig vara bra filmval!

Delta handlar om en ung man som återvänder till sin hemby med sparade pengar på fickan. Han ska bygga nytt och reda sig ett eget liv ute i deltat. Hans syster hjälper honom. Detta ogillas av invånarna, som ser honom som en fräck outsider (vilket visas på så oerhört många sätt, det visuella språket är smärtsamt vackert) och oviljan mot honom späs på av att relationen mellan honom och systern anses som olämplig. Sanningen är ju den, att den faktiskt är olämplig (på så vis att misstankarna besannas), men när man ser dem tycker man att det känns så rätt. Det är inget fel i vad de känner för varandra, det blir man helt övertygad om. Illviljan hos alla andra och speciellt styvfadern är dock så ogenomtränglig att det oundvikliga sakta och förebådande om katastrof kryper sig närmare minut för minut. Man vet från början att det ska gå åt helvete, men det är ändå chockerande när det väl händer. Allt var ju så vackert. Varför fick det inte förbli det?

Two-legged horse är en halvt surrealistisk (för sjuk för att vara helt realistisk) berättelse om en förmögen pojke som förlorat benen pga en mina, som hyr en annan pojke till att agera som hans personliga häst. Läs slav. Hästpojken råkar händelsevis också vara handikappad. De utvecklar ett förhållande som innebär att de inte kan vara utan varandra, ett nästan sado-masochistiskt förhållningssätt växer fram. Visuellt och intellektuellt gripande, men jag kom på mig med att sitta och önska hämnd. Hämnd, vedergällning! Det blev aldrig tillräckligt! De få ggr hästpojken ger tillbaka, viker han sig strax igen för den ondsinte lille keruben. Det är smärtsamt att se honom, om än motvilligt, acceptera allt. Mot slutet tror man inte längre vad man ser, det är ju så vedervärdigt. Men just ändå på gränsen för vad som säkert ändå skulle kunna hända i några drabbade barns skruvade små huvuden.

Three wise men (Kolme viisasta miestä) är en närainpå-historia av Mika Kaurismäki (Akis bror, av vem det här är det första jag ser) om tre män som av olika tragiska anledningar tillbringar julafton ihop. Vart och ett av deras livsöden och de händelser som orsakat att de blivit ensamma just denna dag är kortfattat beskrivna, men det räcker gott och väl för att gång på gång röra upp tårar. Krossade familjeöden, brutna löften, outtalade svek. På finskt vis hamnar de givetvis på en karaokebar, där även musiken och framförandena ger en inblick i karaktärernas inre. Första halvan av filmen är närgången och deras samtalsämnen är intressanta, så man lyssnar hela tiden. De filosofierar över livet och man sitter med i diskussionen. Lite senare kommer dock några karaktärer till in i bilden, däribland en mystisk kvinna. Jag blev först lite förvånad över detta bryt och irriterad över att dynamiken männen emellan bröts upp, för det gör den direkt när hon kommer. Senare dyker även en son till en av männen upp och "stör" ordningen. Det är lite titelns fel att deras uppdykande inledningsvis känns som ett störande moment. Ser du en film som heter "Tre katter" så ska den inte handla om tre katter, en hund och en häst. Det är mycket enkelt. Kvinnans uppdykande förlåts dock ganska snabbt av mig, eftersom hon är intressant och för att hon sjunger en ljuvlig variant av Yös Joutsenlaulu, ett stycke som rör upp oanade känslor i varenda finne, plus att alla kan den utantill. En given hit på en karaokebar, alltså.