Dag fyra

Av skäl som icke behöver förklaras orkade jag inte upp ens till lunchvisningen. Istället lyckades jag ta mig ner vid ettiden för att titta lite på Magic Bullet, en 55-timmarskavalkad av samtliga scener som klippts bort av den svenska censuren sen ca 30-talet. Det börjades klippas redan innan, men det bortklippta materialet förstördes på den tiden. Men här får man alltså en chans att se det som vi inte fick se men som ändå bevarats. Klippen visas i kronologisk ordning och jag kom in vid -79. Scenerna bestod just idag av mycket slagsmål med komiska inslag (den troliga anledningen till att de inte godkändes, för våld ska ju inte vara roligt) samt en hel del porr, även den med vissa komiska inslag. 70-talsporr är inte vackert så det räckte med en dryg halvtimme, sen gav jag mig vidare för att se en riktig film istället.

The Investigator (A Nyomozó) handlar om den mycket tystlåtne och kontrollerade Tibor, som jobbar på patologiska avdelningen på ett sjukhus. Hans mamma håller på att dö i benmärgscancer, men kan räddas av en operation i Sverige. Han har inte råd med det, men så dyker en tillfällighet upp: en mystisk man ber honom utföra ett mord. Snart slungas publiken in i ett moraliskt dilemma som huvudrollen egentligen känns obrydd inför. Storyn är påhittig och intressant, den varvas med lite inslag där Tibors samvete talar till honom genom scener med de andra inblandade. Vad som egentligen händer i verkligheten eller bara i hans huvud är svårt att avgöra, men egentligen inte viktigt. Spännande och välgjort. Tyvärr råkade jag somna till lite även här...

Sen avvek jag till vanlig SF Bio och såg Clint Eastwoods Changeling. Den är mycket välgjord, han är en duktig regissör. Angelina Jolie är faktiskt bra i den här filmen, det är väldigt sällan hon väljer filmer där man får se hennes skådespelartalanger och inte bara hennes yttre behag. Här är det dock bara talang som är på tapeten för hon är inte vacker att se på, inte om man gillar den yppiga varianten av henne i alla fall. Hon är så benig att man ser varenda ådra på armarna och vaderna ser ut som min farmors brukade göra. Ansiktet är dock fortfarande fint, så de scener där hon inte har gråtit (för de är många) är hon vacker. Man förfäras över många saker i filmen, alltså inte bara Angelinas stickben. Polisens totala inkompetens är verkligen förfärande och att veta att detta faktiskt har hänt på riktigt får en att stöna uppgivet varenda gång den ansvarige för fallet Capt J. J. Jones (spelad av Jeffrey Donovan) dyker upp i bild.

Till sena visningen på Draken gick vi ett gäng för att se Sauna, en skräckfilm som utspelas år 1595, då en rysk-finsk delegation ska dra upp den nya gränsen efter det långvariga kriget, bland dessa de två bröderna Knut och Erik, ett råskinn som i kriget dödat 73 människor. Även Knut får ett liv på sitt samvete då han låser in en ung flicka i en jordkällare för att rädda henne, dock återvänder ingen för att släppa ut henne och hon går en ond död till mötes. Efter att ha färdats efter en missvisande kompass en lång tid, anländer de till en by där det finns en bastu som sägs tvätta bort alla ens synder, och i den byn bor exakt 73 invånare. Den här filmen var så jävla läskig och så välgjord. Hjälp. Jag viskade Minä tässä åt de andra och de gjorde nästan på sig.

Dag tre

Det var söndag, det. Få se vad jag lyckas komma ihåg!

Efter en wild goose chase lördag natt, var jag lite trött på söndag. Så pass trött att jag lyckades somna till tvåtimmarsdokumentären China is still far, en film som följer invånarna (barnen främst) i en liten by i nordöstra Algeriets bergsområde, en by som blev känd som den algeriska revolutionens födelseplats. Verkligen trist att jag tuppade av, den var mycket välgjord och sådana här filmer är bra tillfällen att lära sig någonting man inte vet. Jag vaknade av en maffig scen av ett skeppsvrak ute i en öken där barn sprang omkring till publikens applåder. Det var i Chalmers 2 (litet med rätt obekväma platser) och lite folk som tittade, så av styrkan på applåderna att döma så halvt om halvt missade jag något riktigt bra.

Efter det begav jag mig till Järntorget, köpte kaffe och trampade in på Pustervik. Där visade de Kisses, en roadmovie/kärlekshistoria med två typ tioåringar i huvudollerna. Dylan och Kylie bor i Dublin, är grannar och har bägge sina familjeproblem. Superbt svartvitt foto ackompanjerat av ett imponerande antal "fucking" och ljudet av skrik och slag sätter stämningen direkt. Situationen urartar runt jul så illa att de rymmer tillsammans till stan, där lycka och prövningar avlöser varandra. Bob Dylan är ständigt närvarande, och varefter de tillfälligt slipper sin personliga misär, ser man sakta men säkert färgen återkomma på duken (ett enkelt grepp som här verkligen fungerar på rätt sätt), för att sedan åter försvinna när verkligheten obarmhärtigt tränger sig på. En av festivalens höjdare hittills. Producenten var där och svarade på frågor och berättade bl a att delar av filmen spelats in i Göteborg men att det var så rent och fint här att man var tvungen att skita ner för att det skulle se ut som Dublin, samt att rollen Dylan tillsattes med Shane Curry i princip enbart för att när någon av teamet vid rollbesättningen sagt åt honom "How about some tea, Shane?" hade han svarat "Get your own fuckin' tea", vilket ju är karaktären upp i dagen.

Sen såg jag inte fler förrän kl 20, då jag lyckades få en biljett till utsålda Svenska bilder 6, då Tobbes film hade premiär. Paketet bestod av sex filmer; Att dela allt om relationsanarkisten Oskar, Kallprat, ett tvåminuters jätteroligt inlägg om FRA-lagen, Leisure Suite om en sexuellt frustrerad flickvän som börjar se tillfällen i såväl brevbärare som bananer, Urklipp (av Tobias Lundqvist) om frisören Gunnar som efter en surfingolycka börjar göra varje fobi hans kunder berättar om till sin egen, Far north, en film om längtan och geografi (som de själva uttryckte det) samt Fullkomliga ögonblick om en kille och en tjej på en dejt, där han är så otroligt tillkrystad och kylig att det blir löjligt. Jag blev inte förtjust i Leisure Suite och inte heller i Far North, men allt övrigt var riktigt bra. Dock tyckte alla som arbetat med filmerna att de såg alldeles för mörka ut mot vad som var meningen, och skyllde det på maskinisten.

Sen var det öl på Notting Hill och senare vidare mot Sky Bar, där vi minglade med skumt filmfolk. Jag ansåg det vara min rätt att prata tango med Andrea Reuter eftersom vi har en gemensam tangodrottningsbekant, vad hon sen tyckte om det vet jag ej, men hon sprang sin väg. Det var nog inte så illa som det låter. Lång och trevlig kväll! Dansmattan åkte fram också.

Öh, vilken dag är jag på

Nu blev det väldigt intensivt med film här i några dagar, kombinerat med för lite sömn och för mycket bakfylla. Så jag tar dem sen.

Dag två

Dagen blev inte riktigt lika fullspäckad med film som jag hade hoppats. Den största anledningen till det är att jag inte orkade ta mig upp till morgonfilmen pga typ feber. Men nu när jag kämpat omkring utomhus och trots allt sett tre filmer (fast rent tekniskt var det faktiskt sju filmer), känns det mycket bättre.

Forever (Za vedno), ett grymt relationsdrama med lysande realistiska skådespelarinsatser. Tanja kommer hem efter en natt ute med sin väninnor och får stå till svars inför sin svartsjuke make, Mare. Från början ser saker och ting inte så fruktansvärt illa ut, men allt eftersom eskalerar bråket och mynnar ut i örfilar, förnedring och mer och mer anklagelser. Det är nästan outhärdligt att se på, men man sitter hela tiden och hoppas på hennes upprättelse. Jag vet dock inte om jag gillar slutet eller inte, för även om hans anklagelser och svartsjuka måste ha varit starkt överdrivna, visar det sig ju att det fanns fog för misstankarna. Och på något vis ville man att hon skulle vara helt oskyldig, man står ju på hennes sida. Å andra sidan fäller en av grannarna en kommentar tidigare i filmen om hennne, som får en att fundera över vari den har sin grund.

För 15-visningen var nästan allt slutsålt, och eftersom det tar emot att köpa biljett när jag kan gå gratis så blir det till att chansa ibland. Ibland blir det bra, ibland inte. Jag skulle sett dokumentären Women, men själva filmrullen hade visst inte anlänt i tid så den byttes ut mot African Tales, fem kortfilmer från Tanzania. De fem gick under titlarna Mawazo, Body on Fire, The Rat Trap, The Business Trip och Retirement Day. De var alla ganska amatörmässiga, men ändå intressanta eftersom de nog var avsedda lika mycket för dem själva som för oss i världen utanför. Vissa element kändes väldigt speciella, och jag kände ganska tydligt att jag inte fattade allting. Historierna berättades ur deras eget inre perspektiv, en synvinkel man som svensk rimligtvis kanske inte besitter. Att Body on Fire handlar om att bebisen föds med hiv t.ex, förstod jag inte förrän mot slutet när de sitter inne hos läkaren och man faktiskt ser en liten affisch med orden "Stop AIDS" på. Den av de fem filmerna som var bäst var The Business Trip, den hade en riktigt skön, dråplig humor. Hur vanligt det är att förnäma damer smugglar ädelstenar över gränsen har jag dock ingen aning om, men det måste väl förekomma i alla fall.

Slutligen ägnade jag två timmar åt att inte se en festivalfilm, utan gå på Lukas Moodyssons Mammut. Till att börja med vill jag förklara att jag tyckte den var bra. Den var däremot inte riktigt så gripande som jag kanske hade hoppats på (eller fasat inför). Den kändes dock, och jag tyckte den var både fin och upprörande på samma gång. Musiken lade jag märke till och prisar återigen för valet av stycken som faktiskt bidrar riktigt ordentligt. Reklamen för Mammut gör gällande att den mest handlar om Michelle Williams karaktär, men det stämmer inte. Allas berättelser är och blir lika viktiga. Ibland sitter jag och undrar över vad det egentliga syftet med filmen är, för med hans filmer (eller i alla fall några av dem) så känns det ju som att man ska lära sig något, ta till sig något. Vad lärde jag mig av den här filmen? Att vi alla måste göra uppoffringar, men veta var gränsen för vad som är rimligt att offra går. Eller? Svårt att säga, jag kände inte att den tillförde något nytt, men visst belyser den på ett bra sätt det som ständigt finns i varje människas liv, nämligen Skulden.

Dag ett

Utgångspunkten såg inte så bra ut, allt tycktes gå emot mig. Hyfsat okej tågresa ner, men så ska nån förkyld dåre sitta och smitta mig såpass illa att jag tackat nej till att gå ut ikväll. Då är det illa. Det positiva -och det viktiga- är dock att dagens tre första filmval visade sig vara bra filmval!

Delta handlar om en ung man som återvänder till sin hemby med sparade pengar på fickan. Han ska bygga nytt och reda sig ett eget liv ute i deltat. Hans syster hjälper honom. Detta ogillas av invånarna, som ser honom som en fräck outsider (vilket visas på så oerhört många sätt, det visuella språket är smärtsamt vackert) och oviljan mot honom späs på av att relationen mellan honom och systern anses som olämplig. Sanningen är ju den, att den faktiskt är olämplig (på så vis att misstankarna besannas), men när man ser dem tycker man att det känns så rätt. Det är inget fel i vad de känner för varandra, det blir man helt övertygad om. Illviljan hos alla andra och speciellt styvfadern är dock så ogenomtränglig att det oundvikliga sakta och förebådande om katastrof kryper sig närmare minut för minut. Man vet från början att det ska gå åt helvete, men det är ändå chockerande när det väl händer. Allt var ju så vackert. Varför fick det inte förbli det?

Two-legged horse är en halvt surrealistisk (för sjuk för att vara helt realistisk) berättelse om en förmögen pojke som förlorat benen pga en mina, som hyr en annan pojke till att agera som hans personliga häst. Läs slav. Hästpojken råkar händelsevis också vara handikappad. De utvecklar ett förhållande som innebär att de inte kan vara utan varandra, ett nästan sado-masochistiskt förhållningssätt växer fram. Visuellt och intellektuellt gripande, men jag kom på mig med att sitta och önska hämnd. Hämnd, vedergällning! Det blev aldrig tillräckligt! De få ggr hästpojken ger tillbaka, viker han sig strax igen för den ondsinte lille keruben. Det är smärtsamt att se honom, om än motvilligt, acceptera allt. Mot slutet tror man inte längre vad man ser, det är ju så vedervärdigt. Men just ändå på gränsen för vad som säkert ändå skulle kunna hända i några drabbade barns skruvade små huvuden.

Three wise men (Kolme viisasta miestä) är en närainpå-historia av Mika Kaurismäki (Akis bror, av vem det här är det första jag ser) om tre män som av olika tragiska anledningar tillbringar julafton ihop. Vart och ett av deras livsöden och de händelser som orsakat att de blivit ensamma just denna dag är kortfattat beskrivna, men det räcker gott och väl för att gång på gång röra upp tårar. Krossade familjeöden, brutna löften, outtalade svek. På finskt vis hamnar de givetvis på en karaokebar, där även musiken och framförandena ger en inblick i karaktärernas inre. Första halvan av filmen är närgången och deras samtalsämnen är intressanta, så man lyssnar hela tiden. De filosofierar över livet och man sitter med i diskussionen. Lite senare kommer dock några karaktärer till in i bilden, däribland en mystisk kvinna. Jag blev först lite förvånad över detta bryt och irriterad över att dynamiken männen emellan bröts upp, för det gör den direkt när hon kommer. Senare dyker även en son till en av männen upp och "stör" ordningen. Det är lite titelns fel att deras uppdykande inledningsvis känns som ett störande moment. Ser du en film som heter "Tre katter" så ska den inte handla om tre katter, en hund och en häst. Det är mycket enkelt. Kvinnans uppdykande förlåts dock ganska snabbt av mig, eftersom hon är intressant och för att hon sjunger en ljuvlig variant av Yös Joutsenlaulu, ett stycke som rör upp oanade känslor i varenda finne, plus att alla kan den utantill. En given hit på en karaokebar, alltså.

GIFF -09

Då är det inte många dagar kvar. Fredag kväll inleds med Delta, och efter det minns jag inte vad jag köpt biljett till. Hela fredagskvällen kommer hur som helst att tillbringas på Bergakungen, så sämre kunde jag ju ha det!

Till festivalen.

Pick my nose!

I julklapp fick jag Wario Ware Smooth Moves till Wii. Det är verkligen uppfriskande med ett spel som inte har några som helst ambitioner förutom att vara roligt! Här är några favoritscener:


Hihihi! På den långa färden hem med tåget, passade jag på att spela Fire emblem som jag fått i födelsedagspresent nåt år tidigare. Dittills oanvänt, vilken jag snabbt bannade mig för. Det var otroligt charmigt! Tanten som satt och knödde på min högersida hann bli irriterad för att jag satt och knapprade med DS:en till sent in på natten, småfnissandes. Kommentarerna i det spelet är precis min humor.